Vinnande bidrag från högstadiet i Alléskolans skrivartävling.

Författare: Martina Lindh

-Vinúr! Íris kom cyklande uppför den branta backen precis innan stallet. Hennes blonda hår flög i vinden under cykelhjälmen och hennes vinröda fleecetröja hängde som vanligt som en fallskärm bakom henne. Hennes blå ögon lyste i solljuset när hon envist trampade på. Vinúr gnäggade glatt till svar. Fjöður stod redan vid grinden när Íris parkerade cykeln vid hästtransporterna. Han väntade på att få komma in och äta, medan Vinúr sprang runt och bockade. Hans silveraktiga man flög i vinden. Íris beskådade Vinúrs bocksprång med glädje, för hon visste hur mycket han tyckte om att springa fort. När han kom springande mot Fjöður och grinden gnäggade han igen. Íris visste vad det betydde, hon hade hört den gnäggningen många gånger. Vinúr ville iväg på äventyr!

Íris ställde sig i Vinúrs box och började borsta honom. Hans silversvarta hårrem glänste i solljuset som strilade in genom sprickorna i stallväggen. Íris njöt av att stå där och bara mysa med Vinúr, bara ta in hästdoften i näsan och se hur dammet flög iväg mot dörren, bort från dem. När sedan Vinúrs päls var skinande ren var det dags att sadla.

Över de två sadlarna i sadelkammaren stod ett namn; Fjöður och Vinúr. Íris lyfte försiktigt ner sadeln under Vinúrs namn från kroken och smekte lätt över bakvalvet. Sadeln hade hon fått av sin morfar, som i sin tur hade använt den tidigare. Kåporna och sitsen var slitna efter alla fartfyllda ridturer i skogen och alla tölttävlingar. Vilken annan normal människa som helst hade köpt en ny, men Íris visste att Vinúr tyckte om just den sadeln, och Íris med.

När Íris gick tillbaka till stallet funderade hon på hur hon skulle klarat sig utan Vinúr, han hade hjälpt henne så mycket. Vinúr gnäggade glatt när Íris kom in i stallet igen. Hon gick till boxen och sadlade Vinúr och snart var de iväg. De red snabbt igenom Arkanes, upp på berget Akrafjall. När de töltade genom skogen, snabbt som ögat, tänkte Íris på hur glad hon var att honfaktiskt hade Vinúr. Han hade inte bara hjälpt henne, utan också räddat henne otaliga gånger när de råkat i knipa. Íris kom ihåg dagen då hon såg Vinúr för första gången.

Íris hade precis fyllt 4 år den gången. Hon hade varit med sin morfar upp på Akrafjall på den årliga hästinsamlingen, när alla hästar som fötts under året skulle chippas och dokumenteras. Mot slutet, när de flesta hästarna redan var insamlade kom han, tillsammans med sin mamma Ísdans, ner från berget i den mest sagolika tölt Íris någonsin hade sett. Det påminde henne om sagorna om huldufólket som morfar hade berättat. Fölet var så speciellt, dels för sin silversvarta färg, men också för att han redan kunde tölta. Islandshästar brukade inte lära sig tölta förrän de hade tränats av människor i flera år. Vinúrs fölman hade blåst upp i vinden och svansen piskade mot allt och alla som kom nära. Íris hade fallit direkt för honom.

– Morfar, kan jag få det silversvarta fölet? hade hon sagt med sin barnröst.

– Ja, han är menad för dig, hade morfar svarat. Det är ni mot världen.

Efter det hade det följt många år av träning för både Vinúr och Íris. Vinúr skulle tämjas och Íris skulle lära sig hantera Vinúr. Íris hade varit envis, precis som hon alltid varit, och till slut hade hon vunnit det silversvarta fölets förtroende. Nu, tio år senare, hade de hittat varandra på riktigt. Vinúr och Íris hade hittills varit med om många äventyr tillsammans, och fler skulle det bli.

Nu hade de kommit upp på Akrafjalls topp och utsikten var, som vanligt, helt otrolig. Man kunde se ända bort till Reykjavik. Plötsligt såg Íris något i ögonvrån. Det var det något som glimmade och glittrade snett bakom henne. Íris vände hastigt på Vinúr så att de stod öga mot öga med glittret. Rosa och lila glitter flödade fritt på bergstoppen. Kunde det vara húldufolket, som morfar hade berättat om så många gånger, som skickade ett tecken? Íris var nyfiken, men samtidigt lite rädd för vad som gömde sig på andra sidan glittret. Efter en stunds funderande bestämde hon sig. Íris skänklade på Vinúr som självsäkert töltade in genom portalen.

Det var något som inte stämde. Alla träd och växter var borta. Allt som fanns kvar var sten, sten och ännu mer sten. Íris hoppade tveksamt av Vinúrs trygga, breda rygg. Vinúr började försiktigt skritta framåt och Íris var inte sen att följa efter. När de hade gått en bit på den stentäckta stigen var det någon som stod på stigen. Det var en brun – och vitfläckig häst med en riddarhjälm på huvudet. I ansiktet hade hästen ett månformat tecken som påminde Íris om alla de gångerna hon och morfar hade varit ute och tittat på stjärnorna.

– HALT! Hjälmen halkade ner över ögonen på hästen av det plötsliga rycket.

Íris och Vinúr stannade tvärt.

– Vilka är ni och vad vill ni? frågade hästen med riddarhjälmen bestämt.

– Vi är Vinúr och Íris från staden Arkanes, svarade Vinúr allvarligt.

Íris tappade hakan. Hade Vinúr just pratat? Nej, hon hade nog bara varit i en av sina dagdrömmar igen, som vanligt.

– Vi var ute och red och såg ett moln av glitter, vi blev nyfikna och red igenom glittret och hamnade här, fortsatte Vinúr, lika allvarligt som innan.

Nej, Vinúr pratade på riktigt. Det här var ingen av Íris många dagdrömmar. Vinúr var verkligen en speciell häst, tänkte Íris förundrat.

– Okej, jag förstår, svarade hästen med riddarhjälmen. Ni har kommit i frid, och därför ska jag berätta en sak för er. Jag tror att ni är de utvalda. Ni har kommit för att rädda oss!

– Nej, inte en chans! utbrast Íris. Det är ett för stort uppdrag!

– Men Íris, du vet ju inte ens vad problemet är. Vinúr var lika bestämd.

– Okej då, du vinner, svarade Íris, aningen besviken över att ha förlorat mot Vinúr ännu en gång.

– Välkomna till Garðabær. Jag heter Máni, berättade hästen med riddarhjälmen. Här brukar det vara väldigt vackert med massor av gräs, träd och buskar, men för några år sedan förändrades allt. Den ondskefulla hästen Pókus kom och förvandlade hela vårt rike till sten. Sedan dess är ingenting sig likt längre, ni ser ju själva, sa Máni och suckade uppgivet. Vi har inte ens mat för dagen! Ni måste hjälpa oss att besegra Pókus och hans flock innan det är försent.

Vinúr var snabb med att svara, så att inte Íris skulle hinna säga emot:
– Eh, okej, vi är på, sa Íris osäkert.

– Låt mig visa er vägen till Hurðir, där Pókus och hans flock håller till, ropade Máni högt. Han ryckte till med huvudet så hastigt att hans riddarhjälm åkte ner över ögonen men petade snabbt upp hjälmen igen och satte fart. Íris svingade sig kvickt upp på Vinúr och tillsammans följde de efter Máni.

Máni galopperade över vidsträckta stenlandskap och genom den lilla skog som fanns kvar. Träden var så små att de inte räckte Vinúr högre än till magen. Plötsligt utbrast Máni:
– HALT! Vi är framme.

De hade kommit till ett berg, ungefär som Akrafjall. Enda skillnaden var att det här berget var högre. Mycket högre. Så högt att Íris var säker på att hon skulle få svindel om hon gick upp där.

På toppen av berget fanns det en vulkankrater, men den såg inte så djup ut, så det var nog inget att oroa sig över, tänkte Íris. Här i Hurðir fanns det både gräs och träd till skillnad från Garðabær, så Pókus ville uppenbarligen att bara hans flock skulle överleva.

Nära vulkankratern fanns ett vattenfall, så hästarna här hade vatten så det räckte och blev över. Plötsligt fick trion syn på Pókus, han syntes väl i mängden. Pókus var kolsvart och huvudet högre än alla andra hästar i hans flock. Hans blåa ögon hade samma färg som himlen och hans kolsvarta svans blåste i den hårda vinden.

– Pókus. Det var länge sedan, sa Máni reserverat.

– Ja, det var det sannerligen, svarade Pókus. Nu när jag är ledare över både Hurðir och Garðabær bestämmer jag både över dig, din flock och den här flocken.

– Inte en chans att DU ska bestämma över mig, utbrast Máni.
TILL ATTACK!

Det var tydligt att han inte tyckte om Pókus och att han inte skulle låta det onda vinna.

På vägen till Hurðir hade Máni gett Vinúr ett pansar och Íris ett svärd och en sköld. De var redo för strid.

Det blev en långdragen strid. Många liv gick förlorade och blodet färgade gräset rött. Striden hade rört sig upp mot vulkankratern, Pókus höll på att vinna. Plötsligt märkte Vinúr att Íris inte längre satt på hans rygg. Hon måste ha ramlat av när jag stegrade mig, tänkte han snabbt. Bara hon inte har ramlat rakt ner i vulkanens krater. Vinúr satte av i vild galopp mot kratern. Bara han inte kom för sent.

Íris tänkte febrilt hur hon skulle kunna komma upp ur kratern. Hon hoppades att Vinúr skulle komma och rädda henne. Kratern var mycket djupare än vad den hade sett ut ovanifrån. Nu hängde hon på kraterns kant. Om inte Vinúr kom snart skulle hon gå förlorad. Hon skulle inte orka mycket längre. Hon fick tag i kraterns kant och gjorde ett sista försök att häva sig upp men utan framgång. Plötsligt hördes ett mullrade från vulkanen. Íris vände sig hastigt om. Som i en dimma kom Vinúr och räddade henne från vulkanens eviga mörker samtidigt som himlen lystes upp av det vackraste norrsken som någonsin skådats.

Vattnet i vattenfallet stannade av för en sekund och ut kom de minsta människor Íris någonsin hade sett. De hade vitt, långt, trassligt hår och svarta, slitna kläder. Deras gråa ögon lyste av stridslystenhet. Det var huldufólket. Íris tappade både sitt svärd och sin sköld och bara stod där och gapade.

Den ena av dem ropade med sin ynkliga, lilla röst:
– Skjut på den svarta hästen!

Den andra tog fram sin pilbåge, laddade den med en pil och sköt. Pilen ven genom luften och prickade Pókus i benet. Pókus föll handlöst mot marken. Blodet forsade ur såret, det ville inte sluta. Máni skrittade graciöst fram till Pókus, Máni hade vunnit.

– Jag visste att du valde fel sida och att det goda skulle segra till slut, Pókus, min broder, sa Máni ödmjukt till sin skadade bror.

Den glittrande portalen var plötsligt tillbaka, det var dags för Vinúr och Íris att bege sig hemåt. Uppdraget var slutfört och Pókus och Máni hade återförenats.

Nästa dag tog Íris med morfar och Vinúr med upp på Akrafjall. Hon berättade om allt hon och Vinúr hade varit med om, och om Vinúr som faktiskt hade pratat.

– Det har jag vetat hela tiden, ända sedan Vinúr kom ner från berget den där dimmiga morgonen när du var fyra år. Jag ville bara att du skulle upptäcka det själv, svarade morfar finurligt.