PIP PIP PIP PIP. Ett enerverande och aggressivt pip skär genom huvudet på mig. Jag fattar inte vad det är som låter och vad jag ska göra åt det. Drömmer jag? När det går upp för mig att det är min väckarklocka förstår jag inte hur jag ska få tyst på den. Jag sitter i sängen med väckarklockan i handen och stirrar på den. Till slut gömmer jag den under kudden. Det dämpar pipandet något och ger mig lite respit. Hur i helskotta gör man för att stänga av en väckarklocka? Till slut kommer jag på det – jag tar ur batterierna! Pipet tystnar äntligen.

Ja, det här har hänt på riktigt. Så här morgontrött är jag. Jag har aldrig vaknat en morgon och känt mig färdigsoven. Jag vill alltid, utan undantag, sova mer. Somna om. Ställa in allt. Det spelar liksom ingen roll vad jag har planerat in under dagen. En Westlifekonsert på Wembley i London? Äsch, de spelar säkert där igen om tio år. Nobelfesten? Asså, kan vi ta det en annan gång? Mitt eget bröllop? Näe det tror jag vi tar och skiter i, som Alfred sa till Lina.

Jag har verkligen jobbat hårt i många år med att försöka komma tillrätta med det här. Det anses ju lite fult att vara morgontrött. Jag har utvärderat och provat allt ner till minsta detalj. Läst hyllmeter med litteratur i ämnet. Jag har till och med testat att dricka kaffe (det var vidrigt). Ingenting hjälper. Jag är och förblir morgontrött.

På kvällen, däremot… Vid läggdags är jag speedad och vill helst sortera alla böckerna i bokstavsordning, måla om hallen, anlägga en engelsk trädgård på tomten och kanske skriva en liten roman. Jag blir inte trött, oavsett omständigheter. Det spelar ingen roll hur många mil jag sprungit och hur många timmar jag jobbat. På kvällen har jag superkrafter. Morgonen därpå – not so much.

Den här krönikan är författad efter midnatt. Såsom alla mina krönikor alltid är. Det är då jag har tid. Det är då jag är på topp. 

Min hemsnickrade teori är att såna som jag behövs. Eller behövdes. På stenåldern kunde jag vakta elden. Synd att evolutionen missat att vi inte har nån eld längre. Sonen har ärvt den här genen, han är en utpräglad nattuggla. På morgnarna är han helt omöjlig att väcka. En gång för några år sedan var vi på väg till förskolan i min gamla skraltiga Land Rover, en bil som var lite som en traktor att köra och som lät därefter. Ljudet i kupén var besvärande högt för oss trötta morgonmonster. Sonen satt i sin barnstol i baksätet och vrålade irriterat: 

-Jamen sänk då!

-Vadå sänk? 

-Sänk ljudet!

-Men jag har ju ingen musik på?

-SÄNK LAND ROVERN!!