Syrenerna blommar. Sommaren är här nu. Och med den sommarlov för våra barn och ungdomar. Jag minns mina barndoms somrar, när jag kramade fröknarna hejdå utanför kyrkan för att inte träffa dom igen förrän framåt hösten. Det som egentligen bara var två månader kändes oändligt. Somrarna var som en evighet och möjligheterna var så många. Förväntningarna var enorma. Jag minns känslan som oövervinnerlig med hela livet framför mig. Ostoppbar. Odödlig där bland dom blommande syrenerna i den nystrukna skjortan.

Men nej. Livet har med åren lärt mig att vi inte är odödliga. Vi är inte ostoppbara och tillslut tar det stopp. Precis som syrenerna som plötsligt en dag har vissnat, trots att sommaren är i full blom, precis så kommer även vi vissna en dag, trots att livet är i full blom. Senaste tiden har jag igen blivit påmind om det faktum att livet är skört och kan ta oväntade vändningar precis när som helst. Om vi väntar med att dofta på syrenerna, så hinner dom kanske vissna. Om vi väntar med att följa våra drömmar, så hinner dom kanske gå i kras. Om vi väntar med att säga ”Jag älskar dig”, så går vi kanske miste om kärleken.

Nyligen besökte jag en tatuerare som jag lät pränta in ännu en viktig symbol på min kropp. Sedan tidigare har jag formen av Valdemarsviken målad på min vänsterarm. Den formen symboliserar så mycket för mig. Den är mitt hem, mitt liv, mitt jobb. Nu var det dags för en symbol på min högerarm också och jag funderade länge på vilken det skulle bli. Tanken slog mig, ska jag skriva ’Carpe Diem’? Ett uttryck som tyvärr används lite ironiskt idag. Trots att budskapets innebörd är så viktigt så används det ju snarare skämtsamt numera. Kanske blev det lite för uttjatat för några år sen när det plötsligt blev ”populärt” och prydde var och varannat hem med hjälp av snirkliga bokstäver på väggar och ljuslyktor. Men hur uttjatat det än må vara så är det ju faktiskt ett av dom viktigaste budskapen vi har. Något vi ofta behöver påminna oss själva om. Carpe. Fånga. Diem. Dagen. För den kommer inte i retur. Vi har bara en chans. Vad vi vet så får vi bara ett liv och det enda vi vet säkert är att det kommer ta slut. En dag kommer vi vissna. Imorgon kanske det är försent.

För ett halvår sen somnade min farmor in. Vi båda visste att det skulle ske och vi passade på att ta vara på tiden vi hade kvar tillsammans. Vi pratade med varandra, delade med oss av våra känslor och tankar. Jag tackade henne för allt hon gjort för mig. Men ändå hann jag inte säga allt jag ville säga. Trots att jag visste att det var bråttom så tog jag inte vara på möjligheten så pass ordentligt som jag borde gjort. Jag fångade inte dagarna tillräckligt. Jag vet att det inte är någon idé att jag går och ältar det idag så istället låter jag det bli ännu en påminnelse. En påminnelse om att fånga dagen. Fånga möjligheterna. Fånga doften av syren. Fånga kärleken. Fånga den gåva som getts mig, gåvan som kallas liv.

För er som undrar kan jag bekräfta att symbolen på min högra arm inte blev Carpe Diem. Istället blev det en symbol som för mig står för något minst lika livsviktigt. Det blev en regnbåge. För stolthet. För Pride. Men mer om det en annan gång. För nu måste jag ut och ”carpa”!

Vi hörs och ses snart igen!
Viktor Lenper

Läs även artikeln i vårt format för mera tillgänglighet:
https://etidning.mediatrio.se/p/valdemarsviksbladet/2023-06-20/a/kronika-tankar-av-viktor/5427/1019757/40775377