Simhallar är inte mitt favorittillhåll. I samma ögonblick som jag kliver över tröskeln till en simhall måste jag stänga ner mig själv mentalt. Jag måste sluta ta in verkligheten. Låta bli att se och känna.

Ja, jag har nog en aning bacillskräck. Och lite social fobi. Men är det helt orimligt i en simhall? Först ska man ju duscha naken med en massa andra människor. För mig som helst inte ens träffar påklädda människor är det inte drömscenariot. Sedan ska man ner i bassängerna. Klor i all ära, men försök inte lura i mig att det rår på hårstrån och hudflagor.

Det svåraste är att försöka matcha barnens entusiasm medan man själv verkligen lider inombords. De är ju alltid så glada när vi är i simhallar. Och jag vill ju inte lägga sordin på deras glädje, så jag följer tappert efter dem och bidrar med glada utrop och ler hysteriskt när de gurglar sig i bassängvattnet.

Äventyrsbad innebär ytterligare en dimension i helvetet eftersom jag där instinktivt blir nån slags David Hasselhoff i Baywatch och känner ansvar för samtliga badandes liv när de svischar ner genom vattenrutschbanorna.

Efter avslutat bad och dusch läggs badkläder och handdukar i en påse som jag på riktigt funderar på att märka med en sån där ”farligt avfall”-symbol. Väl hemma kör jag alltihop i tvättmaskinen på 200 grader i 18 timmar. Helst två gånger. Själv duschar jag. Igen.

På kvällen berättar jag i triumf för maken att jag klarade det. Jag klarade detta fullkomliga eldprov i äckel. Jag förväntar mig applåder och visslingar och gärna en pokal av icke blygsam storlek. Jag förväntar mig att han ska vara supertacksam och säga saker som ”Du är verkligen världens bästa mamma åt våra barn!”

Det säger han inte. Istället säger han saker som: ”Va kul! Ni satt väl i bubbelpoolerna? Ni drack väl av bassängvattnet? Ni slickade väl på dörrhandtagen?”

Inför hemkomsten från nästa simhallsbesök ska jag ordna en egen välkomstkommitté. Där ska finnas en orkester, choklad, alkoholfritt bubbel och en medalj. Men framförallt – handsprit.

Lotten Alveling