Hoppas ni har haft en bra sommar och nu, en fin början på hösten som bara klev rakt in från ingenstans.
Häromdagen gick jag på en gata och börjar plötsligt skratta för mig själv. Med en känsla av pinsamhet, tittar jag mig omkring och känner en liten lättnad, jag är ganska ensam på gatan. Jag brukar tänka att skämmas ska man bara göra när man gjort dåliga saker, men en människa som skrattar rakt ut så saliven sprutar, kan ju råka skrämma en stackars oinsatt som passerar. De flesta skulle nog bli lite orolig om inte annat, och det uppskattar jag, absolut. Men nu var det ingen fara med mig, jag kom bara ihåg ett förträngt minne som en gata plötsligt väckte till liv.
Det är ett jättelarvigt, men lite roligt minne där jag och min syster som hälsade på från Norrbotten, sprang ikapp (Fast jag springer inte). Hon tyckte plötsligt efter en dags besök på byn, att gå hem från affären nere på Stenhusgatan skulle ju gå fortast. Hon ville absolut inte gå upp för den branta backen vid gamla IOGT-huset.
Jag som älskade utsikten uppe på Douglasvägen, sa att den vägen absolut, bortom alla tvivel, går snabbast. Jag bor ju där så jag borde ju veta! Men syrran som hälsar på hade ”fått en känsla” att Stenhusgatan var snabbast, enklast och bäst. Envisa som åsnor båda två, så skiljs vi hastigt åt, för att överbevisa varandra om vem som har rätt! Det blev nämligen plötsligt väldigt viktigt att få rätt i denna fråga. Min stackars man fick bevittna det hela, lite på avstånd.
Så börjar experimentet ”Snabbaste vägen hem”mellan dessa damer på 35+. Jag susar flåsande fram uppe på Douglasvägen, ser henne flimra förbi ibland, där nere på Stenhusgatan. Hon går med raska, snabba steg, ibland springer hon. Det ser jag allt! Efter de mest plågsamma 7 minuterna i mitt vuxna liv, möts vi flåsande upp utanför min port. Nog vann jag ju! Med säkert 10 sekunder till godo eller så.
”Är du redan här” utbrister hon förvånat när hon ser mig. Jag, hög på min helt rättvisa seger säger ”Du ser, Douglasvägen är den snabbaste vägen och du fuskade ju!” nej det gjorde jag inte, ljög hon.
”Du måste ju ha sprungit?” säger hon. ”Nej, jag springer inte” ljög jag. Sanningen är ju att Jag sprang som en bindgalen kviga på väg ut på grönbete efter att jag kastat två matkassar åt en orolig make på efterkälken. ”Jag är ingen tävlingsmänniska” brukar jag säga, men jag ljuger nog bara för mig själv, för vem tusan vill inte vinna!?
Jag vann alltså inte helt rättvist den gången, men eftersom hon bor 100 mil bort och inte får denna tidning, så kommer hon aldrig att få veta detta (och hon fuskade ju också!) och vilken väg som går fortast är ännu dolt i dunkel.
Men det här är ett av många minnen som jag har tillsammans med vänner här i Åtvidaberg som jag kan plocka fram som en liten blomma och titta på när jag går på mina promenader.
Vilka minnen har du odlat och förvarar här mellan alla gator och hus i Åtvidaberg?
Jeanette Hedman-Waara
