Hejsan Åtvidabergare! Så skönt att solen börjar återvända och med den även värmen.
Det var i mars, för 6 år sedan, som jag och min make blev Åtvidabergare. Min man från Eskilstuna och jag från Piteå. Vi visste ingenting om Åtvidaberg, jag kände inte till fotbollen eller Facit. För mig var Åtvidaberg en plats som förmodligen, av namnet att döma, var omgiven av berg. Det var helt enkelt här vi köpte vårt hus, skaffade hund och trivs bra.
Det var även i Åtvidaberg som vi valde att gifta oss. Istället för att viga oss på vår hemort ville vi skapa nya minnen och knyta Åtvidaberg till vår egen historia.
Åtvidaberg har ju två äldre stenkyrkor i centrum. Jag fann att det var ju en ganska intressant historia bakom att det finns två. Att riva och sedan återbygga en medeltida kyrka är nog ganska unikt. Valet föll på den där restaurerade, äldre kyrkan.
Jag minns hur vi vid besöket iakttog vapensköldarna (däribland Nils Assarson Mannerskölds) och de vackra, snirklande målningarna i koret. Penseltag gjorda för flera hundra år sedan, och förhoppningsvis bevarade för flera hundra år framöver. Det är en vacker kyrka och var helt perfekt storlek för oss.
Det är nu jag borde nämna att jag har sedan 2009 har varit intresserad av släktforskning. Mina rötter går tydligt djupt ner i norra Sverige och Finland … Utom den där jättegamla förfadern då, som tydligen kom från Östergötland, och for uppöver för gruvorna i norr.
När jag satt uttråkad en dag, långt efter flytt och bröllopet, satt jag och slog upp orter i mitt arkiv och testade Åtvidaberg och namnet “Mannersköld” dök upp. Jag gör som vilken stalker som helst och börjar googla det rätt unika namnet. Jag hittar en del krigshistoria, men även att målningarna jag beundrat i kyrkan är bekostade av min förfader Nils Mannersköld.
Här händer något inom mig. Jag börjar genast fundera på att min förfader påverkat någonting som jag fortfarande kan uppleva och uppskatta idag, 400 år senare. Jag tar inte åt mig andras bedrifter, men jag kände plötsligt en märklig kontakt med Åtvidaberg, när jag insåg att kyrkan där jag vigdes, var samma kyrka där min förfader med familj engagerat sig, flera hundra år innan mig. Sen bar denna Mannersköld dessutom samma ståtliga namn som min man, Nils.
En pusselbit föll på plats. En ren slump förde oss hit, en plats som tills för 6 år sedan var helt främmande för mig. Världen är verkligen liten. Vi kan flytta, vi kan rota oss var vi vill, vi kan skapa nya platser där framtiden kan gro, men ibland kan det även skänka glädje och trygghet att veta var man kommer från och ibland visar det sig att allt är på ett och samma ställe.
