Du vet berättelsen om kvinnan som säger ”tror du dom har kaffe där inne?” till sin man som svarar ”det har de säkert!” och kör förbi…

Jag lever med en vuxen karl, en 20-åring, en 17-åring och en 10-åring. Samtliga av det manliga könet. Jag är inte helt ensam kvinna i hushållet då vi också har en honkatt. Kattens tvära humörsvängningar gör dock att jag inte känner någon direkt samhörighet med henne.

Det är så ofta jag förundras.

Som när den nu 20-årige sonen hängde med sina kompisar och grillade för några år sedan.

Vi har under åren spenderat mycket tid i naturen så det kändes helt naturligt och till och med lite fint att traditionen med utomhusaktiviteter fortsatte, utan vuxna medföljare.

Tills jag en dag förstod att de införskaffat ett antal deospray- burkar av ej nämnt märke som de haft med sig på sin grilltur.

”Eh… varför har ni med er deospray när ni grillar?!” sa jag, den förundrade modern.

Nu misstänker jag att de flesta män som läser den här texten förstår precis vad det ska vara bra för. Kanske även kvinnor, det skulle ju kunna vara så att det bara är jag som helt missat användbarheten av en deospray när man ska ut på en grilltur.

Sonens svar kom helt självklart: ”För att vi spränger dem så klart!”

Mina ögon vidgades ”VA? Vad i hela friden? Varför?”

”För att det är kul!”

”Men det kan ju flyga iväg saker, ni kan ju skada er!”

”Nä, för vi står 17 meter ifrån”

Det visar sig att jag inte bara missat det fruktansvärt roliga i att spränga saker. Jag har tydligen också missat att det finns något slags universalavstånd som alltid ger säkerhet, det vill säga 17 meter!

Visst har man förstått att vi funkar lite olika – men så himla olika?!

Jag minns så väl att jag och en kompis som barn brukade besöka en nedlagd bilskrot som våra föräldrar sagt att vi absolut inte fick gå till. Nu skulle man kunna tro att vi där snuddade vid upplevelsen av sprängda deoburkar eller andra lika häftiga upplevelser.

Inte alls! Vi brukade i stället leta efter trasigt glas i vackra färger från diverse fordon som vi försiktigt plockade med oss och gömde som vår skatt. Skatten grävde vi sedan upp då och då och tittade på med tindrade ögon, helst i solen eftersom glaset glittrade så fint då.

Med tanke på dessa vitt skilda upplevelsebakgrunder tänker jag ibland att det snarare är lite av ett mirakel alla de gånger som vi människor faktiskt förstår varandra över huvudtaget!

När man öppnar upp för hur olika ens referensramar kan vara, så förstår man att vi behöver vara attans tålmodiga med varandra för att kunna nå hela vägen fram till eventuell förståelse någon gång emellanåt.

För någonstans vill jag tro att jag inte är den enda mamman som av sina söner fått frågan: ”mamma, mamma kan du leka pang pang med oss?” och svarat ”jag vet inte hur man gör!”

Och jag tänker att ju bättre vi blir på att förstå hur lite vi förstår, desto större är chanserna att vi faktiskt börjar förstå varandra bättre!

Ta väl hand om dig!

Cecilia Olsson