Mitt äldsta barn har precis flyttat hemifrån. En så obegriplig sak att försöka begripa! Han var ju nyss så liten att han fick plats i min mage. Nu är han över 1.90 lång med jobb, lägenhet och snus under läppen. Vad hände där?
Visst kan man börja fundera på det där med föräldraskap för mindre? Jag har en liten text av författaren Fredrik Backman som jag fullständigt älskar. Jag älskar den eftersom den så brutalt slår till en i huvudet med det man helst inte vill, men kanske ändå inte är helt säker på att man inte gör. Texten är så här: ”Det är en omöjlig sak för söner att förstå och en skam för pappor att erkänna: Att vi egentligen inte vill att våra barn vare sig ska följa sina drömmar eller gå i våra fotspår…Vi vill gå i deras fotspår när de följer våra drömmar”
Den innefattar så mycket av det komplexa virrvarr av medvetna och omedvetna förväntningar vi har på våra barn och på oss själva som föräldrar.
Att vara förälder är kanske det svåraste av allt. Samtidigt som det är det mest fantastiska.
”Vi vill gå i deras fotspår när de följer våra drömmar”. Idrottsföräldern som kanske peppar aningens för mycket för att det ska kännas riktigt roligt att utföra sporten. Pianolektionerna. Gymnasievalet. Jag tänker att det kan smyga sig in på så många ställen.
Vilken tankeväckare. Eftersom allt vi ju vill är att våra barn ska få följa sina egna drömmar, gå sina egna vägar och leva sitt eget liv, eller?
Kanske är det inte bara för att vi vill gå i deras fotspår som vi önskar att de ska följa våra drömmar, utan också för att vi får för oss att de kommer bli precis så där fantastiskt lyckliga som vi tror att vi själva hade blivit om vi bara hade…
Det är en balansgång att försöka guida sina barn rätt i livet. Man vill låta dem blomma ut till sin egen person och finna sina egna vandringsvägar.
Samtidigt som man vill hjälpa dem att känna sig som en del av och inte hamna för långt utanför, där utmaningarna kan bli tuffa och många.
Ge stöd, hjälp och kärlek. Samtidigt som gränser och en stabil grund att stå på.
Någonstans tänker jag att en medvetenhet om de där förväntningarna kan underlätta och göra det möjligt att inte repetera mönster vi inte vill hamna i.
Jag tror också att en medvetenhet om att vi faktiskt gör en hel del saker vi inte är så värst medvetna om kan göra att vi finner en ödmjukhet och lyhördhet i vårt föräldraskap.
Vad mer kan vi göra?
Mina älskade barn, jag hoppas jag gjort tillräckligt mycket rätt. Och att ni kan förlåta, eller åtminstone hitta vägar förbi och bortom allt jag gjort fel. Jag hoppas ni jagar era egna drömmar när jag följer era fotspår, för era fotspår kommer jag följa så länge jag lever!
Just nu innebär fotspårsföljandet att jag ringer dig ibland och frågar hur det gått på jobbet. Om du har ätit. Om du kommit ihåg att tvätta. Och jag hoppas du kan ge mig lite stöd, hjälp och kärlek tills jag lärt mig att du faktiskt flugit ut ur boet och står på egna ben nu. En så obegriplig sak att försöka begripa.
