Gröna vadderade skärmar gränsar av skrivborden och påstås dämpa ljuden från alla telefonsamtal. Överallt hörs smattrandet av fingrar mot tangenter. Dokumentationer och journaler skrivs i rasande fart. Så samlas vi i konferensrummet. Utanför skiner solen, den värmer på riktigt nu och allt blir grönare för varje dag, men kollegorna drar för persiennerna för att kunna se skärmen. Vi lyssnar på de nya riktlinjerna, försöker följa med i Excelfiler och Power Points. Jag har slutat lyssna och studerar istället kollegorna runt bordet, fortfarande i varierande grad uppmärksamma. Vissa ser stressade ut, oroliga. Ännu fler saker vi ska kunna läggs till de otaliga som vi redan måste hålla reda på.
Är det så här det ska vara?
Två års hemarbete under pandemin får mig att allt oftare ställa den frågan. Kontorslandskapen som förut var så självklara känns nu onaturliga, artificiella nästan, och kvävande.
Under pandemin har allt fler fått upp ögonen för trädgården och naturen i stort. I ett samhälle där du inte kan komma i närheten av ett nyhetsmedia utan att höra om klimatkrisen är det kanske inte så konstigt. Kanske är det den medvetenheten tillsammans med känslan att äta sina egna tomater som gör att så många människor just nu påtar runt i jorden.
Men kanske är det något som går mycket djupare än så som driver oss ut i naturen igen. Ett instinktivt behov av att ta oss tillbaka till våra rötter?
I filmen ”A little chaos” beskrivs det så här:
”Gud satte först människorna i en trädgård och när vi förlorade Eden var vi ödesbestämda att försöka återskapa det igen.”
Jag är inte särskilt religiös men jag tror faktiskt att det ligger något i detta. För mig personligen är trädgården dit jag söker mig för att finna lugn och harmoni. Två känslor som jag aldrig upplevt på mitt arbete, samhällsviktigt eller inte. Med tanke på hur många människor jag möter på Lindas Trädgård varje gång jag är där vågar jag nog påstå att jag inte är den enda som känner så.
Allt fler människor söker sig till ett enklare liv, fritt från samhällets förväntningar och stress. Dessa människor anses ofta udda och excentriska, som gett upp en lovande karriär för ett liv på landsbygden. Kanske är det egentligen tvärt om, kanske är det alla vi andra som är konstiga. Som jagar efter framgång och pengar och smartaste mobilen och snyggaste bilen.
Är det så det ska vara?
Jag vet inte. Det jag vet är att dessa människor som valt att leva ett liv ”off-grid” som det så populärt kallas alla har ett par saker gemensamt: ett lugn och en självkänsla jag sällan träffar hos andra människor.
Kanske har dessa människor hittat sitt Eden?
Om jag var modigare skulle jag följa i deras spår, men för nu så stänger jag av datorn, åker hem och sätter händerna i jorden. Jag har ännu inte funnit mitt Eden, men jag tänker fortsätta söka. Hur som helst, just här, med jord under naglarna och spröda perenner som tittar upp, just nu är allt som det ska vara.
Text och foto: Annie Erixon
