”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.” Alf Henriksson.

Häromdagen dök ett minne från slalombacken 2019 upp i mitt flöde. Fyra år sedan.

Det var ett sådant där tydligt före tillfälle.

Dagen innan de ringde och sa att min pappa fått åka ambulans till sjukhuset. Där de senare konstaterade att han fått en blodförgiftning. Min starka och friska pappa som varje dag promenerade en timme, spelade bowling och var en aktiv del av våra liv.

Utifrån de symptom de beskrivit var jag övertygad att han fått en stroke. Och jag minns att jag kände mig så lättad när jag fick höra att det var blodförgiftning.

Så knäppt. Alla vet ju att en blodförgiftning är mycket allvarligt. Men chocken lägger en skyddande filt runt oss där i stunden, när verkligheten blir för svår att ta in.

Han blev sedan sämre och behövde opereras. När jag satt på tåget för att ta mig de 60 milen upp till honom ringde en infektionsläkare. Jag tror vi kan ha varit vid Uppsala. Allt gick i slow motion.

Jag gick ut till utrymmet vid dörrarna för att försöka hitta lite ensamhet bland alla människor. I luren hör jag läkaren säga att min pappa drabbats av en mördarbakterie och att den sprider sig snabbare än de hinner operera. De tror inte att han kommer överleva.

Människor kliver av tåget, och de kliver på. Men för mig har tiden stannat.

Ibland ändrar sig vårt liv på några sekunder. För att aldrig mer bli sig likt.

Tre dagar efter mitt besök i slalombacken dog han, min fina älskade pappa.

Att leva innebär att vi ibland kommer i kontakt med chock och svår sorg. Jag minns den första tiden som tsunamivågor av sorg som slog emot mig, till en början flera gånger om dagen. När det ofattbara ändå försöker nå in och göra sig förstått.

Jag vet faktiskt inte om tiden läker våra sår, men jag vet att den gör dem lättare att bära. Det blir bättre. Fast man omöjligt tror det när man befinner sig mitt i stormens öga.

Om du är i sorg, vet att du inte vandrar där ensam. Vi är många som vandrat den vägen före dig, som vandrar bredvid dig och kommer att vandra den efter dig.

Vi kanske inte alltid är så öppna med vår sorg, kanske ibland har svårt att uttrycka den i ord. Men vi bär den inom oss.

Fyra år senare tänker jag fortfarande ofta på min pappa och saknar honom. Speciellt dagar och tillfällen som jag så gärna hade velat få dela med honom.

En liten sorgfågel bor fortfarande i mitt bröst och dagar som dessa känner jag dess vingslag. Men idag är tacksamheten över åren vi fick starkare än sorgen.

Skickar varma styrkekramar till den som behöver det!

Det finns hjälp att få, tveka inte att söka hjälp om du behöver det. Information om var kan du hitta här: https://www.1177.se/Ostergotland/liv–halsa/psykisk-halsa/sorg-nar-nagon-har-dott/