Så var det då vår. Våren kännetecknas av vårtecken. I Sörens värld är ett vårtecken de första snödropparna som kikat upp bakom huset och i min värld de två första fästingarna för säsongen. Jag vet inte vilket av vårtecknen vår Människa uppskattade mest, jag delade i alla fall med mig av mina. Annat som är vanligt på våren är snö, halka och kanske lite otippat, ishockey med slutspel. I det här hemmet kikas det en hel del på hockey. Jag brukar sitta framför tv:n och följa den där runda svarta lilla bollen som far fram. Då kan man få höra från soffan. ”Blomgren flytta på dig du skymmer målet!”. Det mest spännande är ändå när man från tv:n får höra, ”Och nu är det Blomgren som sätter fart mot målet!”. Jag fattade inte riktigt först, jo att jag var i vägen förstod jag men hur den där sportkommentatorn inne i burken kunde se mig fattade jag inte alls. Sören, som är äldre och klokare, förklarade att det fanns en Blomgren till, en med skridskor på fötterna. Det var han som for fram på isen och försökte få den svarta lilla bollen, som kallas puck har jag fått lära mig, att hamna in i målburen. Coolt att man har en namne som spelar hockey och i det, vad jag förstått, bästa laget. Jag tänker inte nämna vilket men det är ett mycket bra lag säger de här. För säkerhets skull tillägger jag att det finns fler lag, en del inte så bra och andra lite bättre.

Mer om våren då, vad är det som är jätteviktigt och inträffar bara en gång om året? Nej, inte Melodifestivalen. Det inträffar ju hur många gånger som helst ju innan det är klart. Människan här sa att när hon var ung, vilket måste vara skitlänge sedan, så var det bara en tävling i Sverige och sedan var det klart. Den som vann där fick åka till den stora finalen någonstans ute i Europa och sjunga för kung och fosterland. Nu ska det deltävlingstävlas både nu och då, men visst jag behöver inte titta eller lyssna och det gör jag inte heller, jag kollar på hockey. Nå har ni gissat nu vad det är? Nej inte heller att vi håller på och vrider fram och tillbaka på klockan för att ticka in på sommartid, onödigt kan en katt tycka. Nej det som jag tänker på är att Sören och jag fyller år! Vi har gjort det nu, jag fyllde 31 år den tredje mars och Sören 45 år den sjunde mars. Som tur är räknar vi här bara i ”vanliga” år så jag blev tre och Sören fem. Tänk annars hur fullt upp vi skulle ha haft det med dagis, student, körkort, rösträtt och en massa annat. Vi kanske till och med varit gifta och haft en massa ungar, ja kattungar alltså. Eller det hade vi inte när jag tänker efter, det var ju något den där veterinären satte stopp för.

Men jag har funderat en hel del på det där med att fylla år. Alltså man har en födelsedag om året och det går jag med på men fyller sitt år gör man väl inte bara då? Man måste ju tydligen redan efter förra födelsedagen sätta i gång och fylla och fylla och fylla så året är fullt på nästa födelsedag, annars kan man väl inte säga att man fyller år? Möjligtvis att man blir äldre. Ni människor är då ena hejare på att fylla. Det är jobb, matlagning, mer jobb, en semester, jobb igen och träning förstås, en himla massa träning och så lite kurser i hur man lagar en gammal möbel eller binder en krans av kottar eller så kanske ni lär er ett nytt språk. Ibland kanske ni ser en film, går på teater eller är på en rockkonsert och så solar ni och odlar och ibland kvider ni att ni känner er stressade. Ja jösses. Vet ni att man kan fylla sina år med annat och inte precis hela tiden. Jag slår fortfarande ett slag för det där att bara vara. Jag fattar att ni måste jobba för annars får ni ingen lön att köpa kattmat för. Om man inte är barn eller pensionär för då löser det sig på något sätt ändå. Men vet ni vad jag brukar göra? Ja vi får väl kalla mig barn då för jag är inte så gammal så jag har börjat få det orangea kuvertet ännu. Jo jag brukar reta Sören eller hänga med Signe och ibland när Människan öppnar dörren och ropar så springer jag hem och äter. Vissa dagar kan jag ägna ett par timmar åt att studera en fjäril, en myra eller något annat i trädgården. Jag softar, fångar dagen eller en råtta och har det himla skönt. Jag har ingen kalender, ingen klocka och om jag känner för att träna så kan jag klättra upp i ett träd för att höra fågelsång eller leta efter ekorrar. Mitt liv är liksom utan planer och det ska jag säga är så himla skönt, det är som att ha ett långt lov. Min Människa sa att om hon fick önska sig något som vuxen (skitgammal som hon är som sagt …hi hi) så vore det att få ett sommarlov igen. Någon gång ska jag ge henne det i födelsedags-present. Men bara om hon varit duktig och fyllt sitt år med en några få men schyssta saker som att leta efter ekorrar inspektera myror och busa med Sören.

Nu säger jag tack, mjau och hej för den här gången.
Mors då!
/Blomgren

Blomgrens tankar nedskrivna och foto av Mimmi Malmström