Sommaren lider mot sitt slut och i alla fall jag är tillbaka på jobbet igen. Vet att några av er fortfarande har semester och jag hoppas ni får bättre väder än vad jag har haft!

Många av mina vänner och bekanta brukar sucka lite när semestern går mot sitt slut, sucka över att behöva gå tillbaka till arbetet ”men, men, det är skönt att komma tillbaka i vanliga rutinerna igen.”

Jag har aldrig förstått den frasen.

För mig får gärna semestern fortsätta. Inte för att jag inte tycker om mitt jobb, för det gör jag. Men jag gillar dagar som inte är planerade. Dagar som får bli som dom blir. Oavsett om det innebär en spontan roadtripp eller soffhäng framför Netflix.

Denna sommar blev ingen sol- och badsommar, i alla fall inte för mig. Men däremot har jag fått resa igen. Något jag inte gjort sedan innan pandemin och som jag verkligen saknat. Jag tjuvstartade faktiskt semestern redan i maj med en helt fantastisk rundresa i Italien. Under sommaren blev det även en roadtripp i Norge med vänner. Kan verkligen rekommendera båda dessa länder, så olika men helt fantastiska. Otroligt vacker natur med dessa höga berg, dalgångar, sjöar och floder. Resor ger mersmak och ytterligare en resa är planerad om några veckor, en kort sådan förvisso, bara två dagar på Åland, men det är ändå härligt att ha något att se fram emot.

Trots att jag älskar att besöka nya platser så är ändå det allra bästa med att resa att komma hem igen.

Det är en speciell känsla att äntligen svänga av E22 in i Gamleby igen. Efter allt nytt och spännande är det väldigt rogivande att se allt det gamla och välbekanta. Hälsa på samma människor igen. Handla i en mataffär där man faktiskt hittar vad man letar efter. Beställa exakt samma pizza som alltid, för man vet den kommer vara supergod.

Det är trygghet.

Precis som det är tryggt att krypa upp i sin egen soffa för att skriva nästa krönika. Sova i sin egen (underbart sköna) säng.

Laga sin egen mat i sitt eget kök där allt (i alla fall oftast) finns där det borde vara.

Senaste tiden har jag träffat flera personer som påmint mig om att den känslan inte är en självklarhet för alla.

Personer som inte längre har ett hem.

Ingen trygghet. Inget gammalt och välbekant.

Personer som har behövt fly för sina liv och lämnat allt sådant kvar. Barn som slitits upp med rötterna för att deras föräldrar inte klarar av att ta hand om dem. Människor som hamnat utanför systemet och numera sover i ett trapphus.

Jag kan inte föreställa mig hur fruktansvärt det måste kännas. Att inte ha ett hem.

Och jag vill sända mina varmaste beundran och tacksamhet till alla de människor i vårt lilla samhälle som jag vet kämpar för att ge dessa människor ett bättre liv. Som faktiskt öppnar upp sina egna hem och erbjuder dem till andra. Jag hoppas att jag med denna korta lilla krönika kan inspirera fler att hjälpa.

Det finns så många olika sätt att göra det på.

Njut av det som är kvar av sommaren (oavsett vad väder som bjuds), var tacksam för det du har och glöm inte bort dem som inte är lika lyckligt lottade som du är.
Annie Erixon

Foto: Anette Ekh