Runt tiden när jag skulle skriva mina första krönika i Åtvidabergsplatsen så närmade jag och min man oss 6 år på orten. Om mindre än ett halvår blir det hela åtta år som vi har bott här!
Åtvidaberg har blivit vårt Hem-hemma. Hem-hemma är ”Hemma på riktigt”, inte en plats jag kan lämna när som helst, för jobb, ett bättre hus eller större trädgård. Ett hem man längtar till när man åker bort. När jag levde i Linköping kändes det hela tiden som en mellanlandning. Jag bodde där i 11 år, men jag visste hela tiden att där skulle jag inte stanna kvar för alltid. Även om platsen blev bekant så blev det aldrig mitt ”hem-hemma”. Hemma var fortfarande hemma hos föräldrarna 100 mil bort, det var dit jag längtade hem.
Här om dagen tittade vi på Hemnet (Där hus finns till salu) och ett jättefint hus i vår prisklass kom upp. Bra läge, mer utrymme för hundarna och kanske även för min dröm-ett litet växthus? Vi brukar kolla Hemnet för skojs skull och man vet ju aldrig, men när maken tittade mig djupt i ögonen och med allvarlig röst sa ”Ska vi åka och kolla?” så gav känslan i min mage ett solklart svar. ”Nej. Det behöver vi inte”.
När jag började försöka tänka på att flytta, att på riktigt dra vidare så sa det bara stopp. Då offrar jag det där lilla växthuset och våra hundar har faktiskt gott om plats där vi bor.
Varför ska jag lämna mitt hem? Platsen jag längtar efter när jag åker bort. Jag var tvungen att fundera vidare på det. Hur och när blev huset i Åtvid mitt hem-hemma? Vi valde platsen av praktiska skäl som ekonomi, läge med skolor, handel och en fungerande kollektivtrafik. Men idag är det här huset mitt drömhem, det är så svårt att fantisera om att leva någon annanstans än just här. Känslan av hem för mig, är uppbyggt av minnen och framtidsplaner.
Minnen kan jag alltid ta med mig, men jag är inte redo att lämna själva platsen.Minnen i vår trädgård på sommaren, där vi njutit av omgivningen, gått och badat i Bysjön eller stolt visat upp den fina, unika omgivningen som finns bara runt knuten åt våra vänner och familj på besök. Den vackra kyrkan där vi gifte oss. Det här är huset där vi för första gången kunde samla ALLA vänner samtidigt för att fira födelsedagar och BÅDA familjerna för att fira julafton.
”Åh vilken fin plats! Här vill vi också bo” har många vänner sagt genom åren.
”Ja, vi trivs här…det här är vårt hem” svarar vi varje gång någon undrar hur vi kan bo på en sådan liten ort.
Så nu när kylan kommer och snön virvlar runt på de svarta isgatorna och man njuter inne i värmen av sitt kära hem, kan jag inte låta bli att tänka på alla de som förlorat sina hem, de som ännu inte hittat sin plats, eller ännu värre, behövt lämna den bakom sig. Då känner jag extra stor tacksamhet inför min egen livssituation och värme mot alla de hjältar där ute som arbetar med att lindra detta, till exempel hemtjänstpersonalen.
Jag önskar er alla en god jul och en god start på det nya året!
